I all hemlighet har jag nu jobbat på min mäktiga musche under en period av 5 dygn. Tanken var att det skulle bli mitt sätt att säga "I'm back" till alla härliga Stockholmare, men jag måste tyvärr konstatera att effekten inte blivit den önskade. Det känns ungefär som när man kom till mellanstadiet nyklippt och ingen sa något... vad alla egentligen ville förklara var att frisyren var hemsk och - ursäkta ordvalet - skabbig. De senaste dagarna har blivit något av en tidsresa tillbaka till klassrummet på Hagaskolan, höstterminen -92. 15 år sedan och det känns som igår.
Efter en stunds iskall tystnad måste jag ju ändå fråga dem som säger sig vara mina vänner vad de tycker om min nyvunne vän... det skulle jag aldrig ha gjort! "Jaha, jag trodde bara att det var smuts", eller"man vet ju aldrig, det kan ju vara ett födelsemärke" är bara ett axplock av de kommentarer som florerat här i den kungliga huvudstaden. Det känns inte särskilt kungligt.
Trots denna icke-verbala mobbning står jag fast vid mitt beslut att leva klädd i mustasch och ser fram emot den dag då hon är redo att ansas!
1 kommentar:
Det är fint att du står upp för muschen. Stockisarnas kommentarer beskriver snarare deras okunskap och smaklöshet än någon djupare sanning. Stå på dig Stephe...
Skicka en kommentar